det blir inte riktigt samma

En sådan där dag med bakfylla trots att man inte varit ute. Det är konstigt, men att bo ensam ger mig någon slags apati. Finns ju hur mycket som helst att hitta på, men det är inte riktigt lika roligt när man är själv. Jag kommer till skott med ett blogginlägg i alla fall. Ointressant, men i alla fall.

Någonting konstruktivt har jag gjort i alla fall och det är att fortsätta rensa och slänga. Och montera ned spjälsängen, så den också får plats i flyttlasset. Det som går om exakt 18 dagar.

close your eyes and count to ten

Så. Det gick ju riktigt bra, det där med att skriva varje dag. Jag lämnar de uttalanden åt sidan och börjar om på nytt. I Östersund var det julafton, dop på juldagen och sedan många fikastunder och middagar och så ett nyår som avslut. Allt var fint och jag längtar något kopiöst efter att få flytta upp nu. Och då till en lägenhet som är vår egen. Jag menar, hur fantastiskt? I dag var Elin dit och tittade på den för första gången med egna ögon och den är mycket bättre än vi hade trott utifrån bilderna, och då var den redan riktigt bra i våra ögon. Med facit i hand, så kan vi ju le i mjugg åt de som budade över oss på den första lägenheten.

Själv åkte jag ned till Göteborg på nyårsdagen. Jag ska gå klart de resterande två veckorna i skolan. Särskilt ansträngande är inte just det, däremot går det åt en hel del energi åt att försöka hålla sig ifrån alla känslor det innebär att vara borta från de två som man håller av mest i hela världen. Men tänker man positivt, så går allt. Det är ju trots allt en nödvändighet att jag tillbringar de sista skolveckorna här i stan.

Det fina med att sakna någon är att man verkligen kommer ihåg hur mycket de betyder för en. Man inser hur tomt det är, och vad röster och närhet ändå betyder. Nu är jag och Elin sådana som båda behöver ha sin egentid och vara ensamma för ett slag, men det här är ju löjligt. Det finns inte ord för hur mycket jag verkligen älskar den tjejen. Sen, så har vi ju Freja. Man blir kissad på, man blir bajsad på, man blir skriken åt. Ändå. Den lilla söta tjejen som vi får kalla vår dotter, med sitt underbara skrikskratt, leenden och sin redan outtömliga nyfikenhet. Varje dag sitter jag och tittar på alla bilder som finns av henne på framförallt Instagram. Elin är ju duktig på det där med att ta bilder. Och varje gång dör jag lite för att jag inte får träffa henne förrän om tre veckor. Åt alla bilder ler jag. Åt många bilder skrattar jag så jag gråter. Åt en del bilder kommer det en tår av längtan.

När vi ses igen Freja, får du sitta på pappas axlar och dra i hans hår precis hur mycket och hur hårt du vill. Som du älskar att göra. Du får göra precis vad du vill. Speciellt när man får det allra finaste av leenden varje gång du vaknar och får se att vi fortfarande är där. Och du, vi kommer alltid att vara det.

i väntans tider, igen

Nu har jag återhämtat mig helt och hållet från lördagens svensexa. Kvar som minne finns träningsvärk från Laserdome. Det blev en fantastiskt lyckad kväll i Malmö och natt i Köpenhamn med Kim iförd ko-dräkt under hela kvällen. Bussen hem var allt annat än bra. Den stank av blöt hund, var fullsatt och blev försenad på grund av snöovädret som drog in över Skåne i går morse.

Väl hemma, efter en dusch och lite uppfräschning, fick man gosa med fina lilla Freja hela kvällen.

I dag är en flyttardag. Vi har fyllt upp ytterligare fyra flyttkartonger och det blir mer och mer tomt här. Snart är det dags för flytt och det är ganska konstigt. Det är inte långt kvar nu. Bara nio dagar innan vi åker upp och då kommer Elin och Frejso stanna där. Jag dyker ju upp lite senare när skolan är slut. Det går så oerhört fort och om bara fem dagar fyller Freja tre månader.

Saker att längta till just nu.

Musikhjälpen - några timmar.

Elins födelsedag - två dagar.

Frejas tremånadersdag - fem dagar.

C-uppsatsexamination - åtta dagar.

Åka till Östersund - nio dagar.

Julafton - fjorton dagar.

Dop - femton dagar.

Examensdag - trettionio dagar.

nästan färdig

Så bra gick det att skriva varenda dag i 30 dagar. Men det har ändå blivit ett litet slags beroende mycket snabbt. Det är skönt att skriva av sig och romantisera språket precis som man vill när det har varit akademiskt språk och stela fraser under en stor del av hösten när C-uppsatsen ska skrivas.

Nu är den slutgiltiga versionen skickad för granskning och senast på tisdag måste examinatorn ha en kopia. Mest nervöst är det då att det är en guru (professor med hyfsad makt inom svensk elitidrott) inom sjukgymnastik som ska granska vårt arbete med helt objektiva ögon. Om han säger någonting bra, då ska man veta att det är riktigt jävla bra. Är någonting dåligt, ja, då är det också dåligt.

Nåja. I morgon är det helt andra tankar. Jag ska till Malmö tillsammans med Linus. Det vankas svensexa och det kommer att bli fantastiskt på alla sätt och vis. Så det kanske inte blir något blogginlägg här i morgon heller, men det kanske ni har överseende med?

ett litet steg på vägen

De flesta julklappar är inhandlade och "snökaoset" har dragit vidare till Stockholm. Aftonbladet har en kille utsänd som ska rapportera live om det på streetnivå. På bilderna syns mellan en och två decimeter. KAOS!

I måndags var det KAOS! i Göteborg efter 2 centimeter och bussar och spårvagnar blev försenade med minst 20 minuter. Det är nu cirka en decimeter snö och kom igen, folket, ni kan inte vara överraskade att det snöar? Ni bor i Sverige. Ni vet det, eller hur?

Freja mår bättre i dag. Efter ett samtal till BVC så tror vi att det handlade om en magförkylning. Ni vet hur barn och vuxnas förkylningar sätter sig i näsa och hals. Tydligen kan de lika gärna enbart sätta sig i magen på bebisar. Proppen gick tidigt i morse i form av enorma mängder... ja, ni vet, bajs. På eftermiddagen gick det till och med bra att gå ett par timmar på stan för att köpa lite inredning och bocka av julklappslistan.

Dag två av bloggande är avklarad. Låt det bli fler dagar.

I teorin är det lätt

Nej, om man skulle ta och börja skriva här? Tiden går lite för fort just nu. Är man inte hemma och promenerar runt med Freja i famnen, sitter man på skolan på seminarium eller vid datorn och den nu 34 sidor långa C-uppsatsen som skall lämnas in om exakt en vecka. Det är ganska mycket just nu, men det är den absoluta slutspurten på tre års studier och det är början på ett helt liv av fantastiska stunder.

Just nu kanske det är dumt att lova någonting. Men jag har hört att det krävs ungefär 30 dagar av repetition innan man har fått en vana eller vant sig av med en ovana. Om jag känner semestertid och Östersund rätt så finns det inte mycket till Internetuppkoppling alla dagar, men jag tänkte göra ett försök. Blogga om allt och inget, som på den gamla goda tiden när man satt uppe på nätterna under gymnasiet.

Freja växer så det knakar och hennes leende är oemotståndligt. De senaste dagarna har dock präglats av skrik och en missnöjd liten bebis. Kanske beror det på magknip. Kanske är det växtvärk. Kanske är det tänder på gång, alla redan. Man har inte riktigt någon aning om vad det är som händer i hennes lilla kropp.

Hur som helst. Skolan tar slut i januari och efter det händer saker i min familjs liv. Vi har nämligen köpt lägenhet (eh, va?!) i Östersund. En lång historia som säkerligen kommer att avhandlas någon dag när det inte finns något annat att skriva om. Så, när skolan är över, examensceremonins pinsamma tal och ruset av drycker på avslutningsmiddagen runnit av en, går hela flyttlasset till Östersund.

Alla ni som bor i Göteborg och så. Välkomna upp till Jämtland, mitt andra hem.

Där vet de i alla fall hur man beter sig när det kommer två centimeter snö. 

Freja Grace, you've got the most beautiful face

Just nu ligger hon mellan oss i sängen och håller på att vakna. Freja pratar på sitt egna vis och berättar för oss att hon sovit så gott. Hon tar i för kung och fosterland när hon sträcker ut sina små armar och ben. Det är dag 29 i ett litet fantastiskt nytt liv.

Hon har än så länge inte ett minne som räcker mer än ett par sekunder. Ändå ser det ut som att hon vet precis vilka vi är. Varje gång våra blickar möts, inspekterar hon vad som finns bakom dem och hennes kloka ögon reflekterar och funderar över vad det är som känns i kroppen. För oss känns det som att du alltid funnits hos oss. En dröm som gått i uppfyllelse. Jag läste mammans blogg igår från det datum vi började träffas och genom alla graviditetsplågor. Även om det var fantastiskt fina historier som väcktes till liv, kändes det som att det inte var någonting mot hur det är nu. Jag fortsatte med att titta på alla bilder som finns upplagda på Instagram och på alla kommentarer som vänner och bekanta skrivit. Alla fina ord som skrivits och det känns helt otänkbart att inte ha Freja vid sin sida.

När du bara ligger där och tittar på mig, när du tränar på att le eller härmar pappas utsträckta, fåniga tunga, känner jag redan din kärlek. Du är en helt egen liten personlighet redan. Mycket mer än är bajs, kräk och skrik som man förr förknippat med bebisar.

Freja är det finaste som finns. (Och det där bajset också, fastän det luktar illa.)